Nu är det drygt 1710 dagar, 41040 timmar, 147744000 Sekunder sen första gången.. sekunder sen jag för första gången hoppade av bussen på hermodsdal och fick se dig första gången.
Och ännu längre sen jag skrev "both"
Med dina gröna ögon och ett leende som satte eld på min själ.
När vi strosade runt huset, på vägen tillbaka lägger du armen om mig och tittar mig i ögonen. Jag höll på att sjunka igenom jorden, mitt hjärta stannade en stund.
När jag fick "fly" från lägenheten. Hur vi inte ville släppa taget, hur jag fick springa uppåt i trappan. Hur jag bestämde mig för att gå ner till centralen istället för att vänta på nästa buss.
Hur jag studsade på moln hela vägen.
Hur jag sedan den dagen har haft dig i mitt hjärta.
När jag halkade på orden när du låg i min säng och bara fick ur mig "Jag älskar dig". Min reaktion när du svarade "Jag älskar dig också".
Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde ha sån tur att vinna ditt hjärta.
Hur jag nu ser en bit av dig i allt jag gör, hur min själ gör ont när jag inte har dig nära.
Det faktum att jag inte kan sova när du inte ligger brevid. Hur varje hjärtslag känns som en livstid.
Hur mycket jag saknar din lukt, hur mycket jag saknar dina söta läppar. Jag saknar din beröring, din varma hand mot min kalla kind.
Hur kunde det bli såhär?
Jag håller fast vid hoppet att vår gemensamma resa inte är slut än. Jag vet inte hur jag skall klara mig utan det jag håller närmst mitt hjärta, det som får mitt hjärta att slå.
Jag kan inte beskriva min kärlek till dig med ord.
Det enda jag kan säga är att jag vill dela alla mina dagar med dig, jag vill se dig som mamma till mina barn. Jag vill få stå brevid dig vid altaret en dag, få se dig i ögonen och lova att hålla dig kär i resten av mitt liv.
Jag är tom på ord nu, jag vet var jag vill och jag vet vem jag vill dit med.
Somnade ganska tidigt idag. Eller ja allt är relativt, men jag somnade runt 1 tiden.
Vaknar med ett ryck vid 02:30 tiden. Förvirrad. En känsla, en sådan kärlek som jag inte kan beskriva. En sånt oerhört starkt band. Jag kan inte sätta ord på känslorna. Det var helt sjukt.
Hade en enda minnesbild. EN. Och det var en minnesbild av min son. MIN son. min SON.
Jag har inga barn, jag har inga planer just nu på barn. Men den drömmen, vet inte vad jag ska tänka.
Jag vill tillbaka dit, jag vill hålla min son, jag vill att alla känslorna jag kände ska vara på riktigt. Det är nästan så jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det. Det var det sjukaste jag har varit med om på väldigt väldigt länge.
Jag var tvungen att gå upp ur sängen för att försöka få ut minnesbilden på papper. Kan inte påstå att jag lyckades men det är väl kanske något sånär likt. Jag kan inte jämföra längre, minnesbilden är borta. Men känslorna, känslorna sitter i. min son. mitt barn. mitt blod. jag.
Hur fan kan drömmar vara så starka att ögonen tåras bara man tänker på det?
